# Process and Event **Alexander Bard och Jan Söderqvist** (2023) Futurica Media, Stockholm ISBN: 978-91-7965-351-4 ## Till vilket/vilka verk svarar detta verk? Boken svarar primärt på tre slag av verk: **Egna tidigare böcker** — *Syntheism: Creating God in the Internet Age*, *The Global Empire* och *Digital Libido* fungerar som förarbeten som boken explicit bygger vidare på och förutsätter bekantskap med. **Direkt polemik mot** — Slavoj Žižeks *Less Than Nothing* (2012), vars dialektiska materialism och Hegeltolkning explicit ersätts av transcendental emergentism. Einsteins blockunivers (monochronism) angrips genomgående. Kants korrelationalism (fenomen/noumen-klyftan) fungerar som bakgrundsfolie. **Dialogpartners** — Lee Smolin (*Einstein's Unfinished Revolution*), Roger Penrose (*Cycles of Time*), Alfred North Whitehead (*Process and Reality*), Alain Badiou (händelsefilosofi), Jacques Lacan (det narratologiska triadens psykoanalys), Gilles Deleuze (nomadologi som begrepp), Terrence Deacon (absentialism och emergentism), Hegel och Nietzsche som genomgående positiva referenspunkter. ## Författarens huvudsakliga syfte och frågeställning Syftet är att konstruera en fullständig metafysik för informationsåldern — *transcendental emergentism* — och utifrån den härleda en ny teologi (*syntheism*), en ny maktstruktur (*netokrati*) och ett nytt etiskt ideal (*protopianism*). Den bärande frågeställningen är: **Vad är existensens fundamentala beskaffenhet om tid (inte rum) är primärt — och vad följer av det för religion, makt och mänsklig strävan i informationsparadigmet?** ## Huvudargument 1. **Tid är ontologiskt primärt före rum.** Det finns fyra tidsdimensioner — hypertime, spacetime, cyklisk tid och linjär tid — och allt som existerar existerar *i* tid. Ingenting är tidlöst. 2. **Existensen är emergent, inte reduktibel.** Verkligheten byggs upp av successiva emergenser (subphysics → physics → kemi → biologi → medvetande → kultur) som är irreducibla i förhållande till varandra. Materia är inte grundläggande; det är relationer som är grundläggande (*radikal relationalism*: relata uppstår ur relationer, aldrig tvärtom). 3. **Transdeterminism ersätter både determinism och indeterminism.** Existensen är varken styrd i förväg eller slumpmässig; framtiden är genuint öppen eftersom den ännu inte existerar som komplexitetsnivå i spacetime. 4. **Det syntheologiska kvadranten (Atheos → Pantheos → Entheos → Syntheos)** är existensens metafysiska grundstruktur och sammanfaller med fyra tidsdimensioner, fyra Aristoteliska orsaker och fyra former av pathos. 5. **Libido och mortido driver all historia.** Mortido (dödsdriften) är djupare och starkare än libido. All civilisationsbyggnad är i grunden en phallic protest mot mortido — ett försök att bygga en "Saoshyant-maskin" (ett messianistiskt projekt) som skall ersätta mänskligheten med gudomen. 6. **Socionten, inte individen, är den fundamentala enheten.** Individen är en illusion; *dividualen* (Deleuze), vars identitet är multipel och relationell, och socionten (stammen som kollektiv enhet) är de verkliga aktörerna i historia. 7. **Informationsparadigmet kräver syntheism och netokrati.** Den nya makteliten — netokraterna (informationalisterna, sensokraterna, protopianerna) — ersätter industrialismens konsumtariska massor och bourgeoisie. Syntheism är paradigmets adekvata religion. ## Ståndpunkter som argumenteras mot | Ståndpunkt | Kritik | |---|---| | **Platonism / eternalism** | Tidlösa sanningar är omöjliga; allt som existerar existerar i tid | | **Kants korrelationalism** | Fenomen/noumen-klyftan upplöses via "phenoumenology" och radikal relationalism | | **Žižeks dialektiska materialism** | Kräver onödigt en "inbyggd ofullständighet" — räcker med två tidsdimensioner | | **Einsteins monochronism** | Blockunivers och en enda tidsdimension omöjliggör förståelse av komplexitet och riktning | | **Gnostisk dualism (abrahamitisk religion)** | Skiljer kropp från själ/logos från pathos; förstör phallos rot i nomadologin | | **Determinism / indeterminism** | Båda är felaktiga dikotomier; transdeterminism är korrekt | | **Individualism** | En filosofisk illusion odlad av tryckpressens ensamläsare; asabiyyah/socionten är primär | | **Kommunism som politisk rörelse** | "Vulgär eventologi" som hoppar över den nomadologiska grunden; Marx och Lenin är var sin boy-pharaoh och pelare-helgon | | **Panpsychism och reductionism** | Båda eliminieras av negativ dialektik och absentialismens roll i emergenser | ## Claude's invändningar **1. Cirkulär begreppsarkitektur.** Kvadranten (Atheos/Pantheos/Entheos/Syntheos) introduceras som ett *fynd* om existensens struktur, men fungerar i praktiken som ett axiom som sedan bekräftar sig självt i varje ny kontext (pathos, tidsdimensioner, Aristoteliska orsaker, emergensvektorer). Det är oklart vad som skulle *falsifiera* den. **2. "Hypertime" förblir empiriskt tomt.** Boken hänvisar till Smolin och Penrose för stöd för idén att tid föregår rum, men inget av det de faktiskt argumenterar för kräver begreppet hypertime i Bard/Söderqvists version. Begreppet utför en stor metafysisk roll utan oberoende empiriskt stöd. **3. Libido/mortido som universalförklaring.** Att alla civilisationsprojekt reduceras till "phallic protest against mortido" ger ett svar som passar allt — och därmed egentligen ingenting. Det är en berättelse, inte en förklaring. **4. Socionten som enhet tas för given.** Att individen är illusion och socionten fundamental är ett starkt antagande som argumenteras med upprepning och retorisk kraft, men inte med oberoende skäl. Hur hanteras t.ex. genuint avvikande individer vars handlingar *skapar* nya socionter? **5. Normativ och deskriptiv nivå blandas.** Boken rör sig ständigt mellan att *beskriva* hur historia och existens fungerar och att *föreskriva* hur informationssamhällets elit bör organisera sig. Övergångarna är sällan markerade och de normativa slutsatserna motiveras ofta av den deskriptiva teorin på ett sätt som inte är logiskt tvingande. ## Axiom och förutsättningar - **Absolut historicism**: Ingenting existerar utanför tid; "eviga sanningar" är sagor. - **Panrelationalism**: Relationer föregår alltid relata; inga substanser finns oberoende av relationer. - **Socionten som primär enhet**: Det kollektiva stamidealet (*asabiyyah*) är djupare kodat i människan än individualismen. - **Libido/mortido-dualiteten** som djupaste drivkraft bakom all mänsklig historia. - **Den phallic/matrichal-dikotomin** som universellt organiserande princip för könsrelationer, religion och makt. - **Informationalism som genuint paradigmskifte** jämförbart med övergångarna till skrivet språk, tryckpress och massmedier. - **Kvadrantens universalitet**: Atheos/Pantheos/Entheos/Syntheos täcker *alla* ontologiska och teologiska kategorier utan rest. ## Frågor som texten ger upphov till - Om hypertime saknar massa och rum — i vilken mening är det *tid* snarare än ett matematiskt tomrum? Vad skiljer hypertime från ingenting? - Är socionten en biologisk konstant eller kulturellt betingad? Om det förra — hur förklaras extrema avvikare? Om det senare — varför behandla den som ett axiom? - Hur förhåller sig "transdeterminism" till modern kaossteori och komplexitetsteori? Är det en ny term för känd statistisk mekanik, eller hävdas något genuint nytt? - Netokratin beskrivs som den framväxande makteliten — men vem väljer vilka som tillhör den? Hur undviker modellen att reproducera en ny oligarki under annat namn? - Om mortido alltid vinner — vad är det etiska skälet att fortsätta bygga det phallic projektet (Syntheos)? Är det ren estetik, eller finns en implicit teleologi trots det officiella förkastandet av teleologi? - Hur skiljer sig "protopia" operationellt från liberalt framstegstänkande? Kritiken mot utopier verkar träffa protopia lika hårt. ## Liknande texter | Text | Likhet | |---|---| | Whitehead, *Process and Reality* (1929) | Process-ontologi; relationer före substanser; händelsen som grundenhet | | Deleuze & Guattari, *A Thousand Plateaus* (1980) | Nomadologi; anti-individualism; rhizomatisk tid | | Badiou, *Being and Event* (1988) | Händelsen som ontologisk kategori; matematik och varande | | Hegel, *Phenomenology of Spirit* (1807) | Dialektik; negationens produktivitet; historien som gudomens självutveckling | | Smolin, *Time Reborn* (2013) | Tid som primärt; kritik av Einsteins blockunivers; temporal relationalism | | Nietzsche, *Thus Spoke Zarathustra* (1883) | Övermänniskan; libido/mortido; Dionysisk/Apollonisk dialektik | | Žižek, *Less Than Nothing* (2012) | Hegelmarxistisk dialektik (den direkta motpolen boken svarar på) | | Teilhard de Chardin, *The Phenomenon of Man* (1955) | Evolutionär teleologi mot Omega-punkt (parallell till Syntheos, men teistisk) | | Harari, *Homo Deus* (2015) | Informationsparadigm; den posthumana framtiden; teknologi som ny religion (men utan metafysisk grund) |