# Vetande genom relationer: En intellektuell självbiografi **Edvard Samani** *Uppsala, april 2026* --- Jag sitter här och tittar på mig själv i skärmen. Skärmen i skärmen. Iakttagaren och det iakttagna är plötsligt samma sak. Det är en konstig känsla, men den passar perfekt för det jag vill berätta om. För mig handlar vetande inte om att stå utanför och titta på världen som ett neutralt objekt. Det handlar alltid om relationer. Mellan mig och det jag studerar. Mellan forskaren och fältet. Mellan människa och miljö. Allt vetande är inbäddat i de här relationerna. Jag är 36 år, uppvuxen i både Uppsala, och bor nu igen i utkanten av Uppsala. Den här texten är min intellektuella resa – från kognitionsvetenskap till kulturgeografi, från frågor om hjärnan till frågor om hur vi egentligen vet saker genom våra relationer. --- Det började i Skövde med kognitionsvetenskap. Jag drogs till fältet för att jag ville förstå hur sinnet fungerar. Inte bara neutrala nätverk och hjärnkemi, utan den stora frågan: hur hänger egentligen sinnet ihop med världen utanför skallen? Redan då började jag ana att perceptionen inte är något som bara finns inne i kroppen. Perceptionen är kroppens perception *av* miljön. Sinnet formas hela tiden tillsammans med det som omger oss. Jag fullföljde aldrig studierna där, men den insikten har jag burit med mig sedan dess. --- Efter Skövde hamnade jag i kundkommunikation. Det var en helt annan sorts skola. Där lärde jag mig hur människor faktiskt interagerar, vad som får dem att känna något, vad som driver beteende. Det var praktisk, relationell kunskap på riktigt. Samtidigt började jag se mig själv tydligare. Jag är spontan av naturen. När jag väl tänder på något kan jag inte göra det halvhjärtat – jag ger mig hän helt. Problemet är att det ofta gör att de tråkiga, rutinmässiga sakerna hamnar i skymundan. Det ledde mig till att tänka mycket på tid. Jag kom fram till att det finns två sätt att leva i tiden: - **Cirkulär tid**: den spontana personens tid. Du lever i nuet, återkommer till mönster, handlar när det känns rätt. Det är inte en rak linje mot ett mål, utan en rörelse i cirklar. - **Linjär tid**: kalendertidens tid. Mål, planer, progression. Från punkt A till punkt B. Jag tror inte att man måste välja. Tvärtom. Den verkliga konsten är att dansa mellan de två. Min morfar var ett mästarexempel på linjär disciplin och rutin, medan mycket i min familj har varit mer cirkulärt och spontant. Jag behöver båda delarna för att fungera. --- Genom en god vän, kom jag i kontakt med kulturgeografi. Det blev en riktig ögonöppnare. Kulturgeografin lärde mig något enkelt men kraftfullt: allt som händer, händer på en plats, i rumtiden. Om du studerar något som existerar i tid och rum så håller du på med geografi, punkt slut. Men sen började jag fundera på det som sker *innan* rumtiden. Det jag kallar **hypertid** – det förrelationella. Där är vi inte längre bundna till specifika platser eller koordinater. Där rör vi oss i ett slags globalt, icke-lokaliserat fält av möjligheter och relationer. Den cirkulära tiden känns hemma där. Den är inte fastlåst i en plats. Den är relationell redan från början. --- På institutionen för kulturgeografi mötte jag en miljö full av metodologiska strider. Olika forskare med helt olika syn på vad som ens räknas som kunskap satt i samma korridor. Det var jobbigt att navigera i, men i efterhand ser jag att det speglade en djupare sanning: Det finns inget neutralt perspektiv. All forskning utgår från en relation. När någon modellerar “den svenska marknaden” eller “samhället” så skapar hen redan ett visst sätt att se på relationer. Modellen är aldrig oskyldig. Relationen är alltid utgångspunkten. Inte det isolerade subjektet, inte det rena objektet – utan mötet mellan dem. --- Ur det här växte min metodologiska ståndpunkt fram: Kvalitativ metod måste komma först. Alltid. Innan du kan mäta något måste du förstå vad det är du mäter och varför. Innan du kvantifierar en relation måste du ha lärt känna den – gett den språk, form och konturer. Kvalitativ forskning handlar om att kartlägga relationer: vilka värderingar de bär, vilka perspektiv de öppnar, vilka blinda fläckar de skapar. Den kvantitativa metoden kan sedan mäta och testa – men den kan aldrig ersätta det kvalitativa grundarbetet. Just nu lutar jag alltmer mot etnografi, både den klassiska varianten och netnografi i digitala miljöer. Båda handlar om att verkligen försöka förstå en relation inifrån: vad betyder den för de inblandade? Hur formar den identiteter och handlingar? Om fyra och ett halvt månad börjar jag ett projekt där jag vill titta närmare på relationen mellan forskarvärlden och studenterna inom ett specifikt fält. Vad skapar den relationen? Vilka mönster reproducerar den? Och hur kan ökad självmedvetenhet hos både forskare och studenter förändra den till något bättre? --- Så här ser min resa ut när jag sammanfattar den: 1. Kognitionsvetenskap – frågor om sinnet och dess relation till miljön 2. Relationellt tänkande – insikten att all kunskap skapas i relationer 3. Kulturgeografi – det relationella rummets epistemologi och tanken om hypertid 4. Metodologisk klarhet – kvalitativt först, etnografi som verktyg Det centrala budskapet är egentligen ganska enkelt: Vetande uppstår inte utanför relationer. Det uppstår *genom* dem. I mötet mellan subjekt och objekt, mellan mig och världen, mellan oss människor. Det är där kunskapen finns. --- *Uppsala, april 2026* ## Referenser 1. [En student av människa och miljö beskriver processen 2010 till 2026 med lärdomar](https://www.youtube.com/watch?v=yyjy9i1gMZE)